Så har då dottern varit på sin första begravning. Det var igår vår granne, farbror Å, begravdes. Det var E som sa att hon ville gå på begravningen när vi fick reda på att farbror Å hade dött, och jag lovade då att hon skulle få det om hon fortfarande ville det när det var dags. Vi klädde oss i mörka kläder, stoppade näsdukar i handväskan och köpte en liten ros i blomsteraffären att lägga på kistan och begav oss sedan iväg till kyrkan.
E var jätteduktig, hon tyckte det var lite långtråkigt när prästen pratade, men försökte sjunga med när det skulle sjungas trots att hon inte kunde texten. Sedan var det dags att gå fram till kistan och säga farväl. Då kom tårarna, hon la rosen på kistan och lutade sig mot mig och tårarna rann nerför hennes kinder. Men som det brukar vara hos barn så gick det ledsna över lika fort som det kommer och när vi åkte hem från kyrkan så var hon som vanligt igen.

Men hon förstod vad jag menat när jag sagt att det var inget roligt med begravningar.